Spännande läsning

Tatiana Tolstajas Därv är en dystopi som utspelar sig i Fjodorgrad (som en gång i tiden hette Moskva) efter katastrofen. Huvudpersonen Benedikt är en skrivare som gifter in sig i den nya världens överhet. Hos svärföräldrarna finns ett stort bibliotek med "gammeltryckta" böcker, förbjudna för vanliga människor. Benedikt blir som besatt, böckerna blir ett gift och när han läst ut alla måste han ha mer. Han beger sig till till en bekant för att försöka idka byteshandel:

Benedikt grubblade.
- Jag kommer inte på det... Det var något op "st-"...
- Steiner? Steinbeck? Stendahl?
- Neej...
- Inte stalin väl?
- Nejdå... Säg inget... Jo! "Stickbeskrivningar." Just det! "Damslipover utan ärmar". "Utformningen utan ärmar ger större frihet i rörelserna. Lösa ärmar kan också stickas och häktas fast med speciella hyskor".
- Jo häkta har man alltid varit bra på hos oss, sa Lev Lvovitj med ett grin.
....

Benedikt var i själva verket illistig: han tyckte själv inte särskilt mycket om att läsa "Stickbeskrivningar" - en ganska långtråkig essä ... Själv tyckte han mer om böcker i stil med "I famnen på..."

Inte ens jag som är förtjust i stickbeskrivningar ser dem som särskilt spännande läsning. (Jag har nog inte sett dem som läsning överhuvud taget). Ju mindre man måste läsa i dem, desto bättre (det är ju bilderna som är intressanta). För Tolstaja blir stickbeskrivningarna en symbol för den totala urskiljningslöshet som Benedikt har i sin läsning, och hur lite innehållet i böckerna egentligen betyder för honom. För trots att han läser och läser händer det inget, han utvecklas inte och blir inte en bättre människa - tvärtom! - som det ofta sägs att man ska bli av böcker.

Så när jag ägnat de senaste kvällarna åt att bläddra i stickböckerna jag lånat på biblioteket känner jag mig som en representant för ignorans och intellektuellt förfall, som hämtad direkt från den ryska romankonsten... (och som läsning betraktat, är Därv betydligt mer njutbar än mina samlade stickbeskrivningar)