Dubbla garn

Jag försöker lära mig tvåändsstickning, och det första projektet är grytlapparna som min syster fick i julklapp (jag undrar om hon misstänker att garnet kommer från hennes gamla halsduk...). Under sommarens vistelse i Sandnes hade jag ju förmånen att bo över bland Ingrids mammas böcker, och bland dem hittade jag en bok om tvåändstickning (med det fantasifulla namnet Tvåändsstickning) som jag nu snokat rätt på hos Stockholms stadsbibliotek. Denna bok beskriver den gamla tekniken tvåändstickning, dvs att man stickar med två trådar, båda ändarna ur ett nystan. Resultatet blir tjockare och mindre elastiskt än vanlig stickning. Det ska vara varmt och slitstarkt lovade boken, som har en historisk överblick över denna teknik med bilder på gamla stickade plagg samt instruktion i hur denna konst ska utövas.

Utifrån bokens beskrivningar låter det förskräckligt komplicerat. Den stora skillnaden framhöll de är att man håller garnet i höger hand och kastar det om stickan, dvs det som i amerikanska böcker brukar kallas "english" i motsats till det sätt som jag brukar sticka på som där kallas "continental". Detta sätta att "kasta" garnet framhölls i båda böckerna jag lånade som det traditionella sätter att sticka på i Sverige, vilket sedan betraktades som omodernt och utrotades av slöjdunivervisningen med stränga lärare som såg till att tekniken var den moderna och rätta.

Efter att ha klurat mig fram till hur det bör göras utifrån bokens beskrivningar har jag kommit fram till att det där med att det inte kan vara någon som helst poäng med att kasta garnet med högerhanden. Man fick bara sticka rundstickning också enligt bokens beskrivning. Så efter att ha brutit mot dessa två regler kände jag mig ganska nöjd, och ska snart ge mig på något mer komplicerat som vantar eller sockar.

Åskådarsporten no 1

Det finns någon som har ett aldrig sinande intresse för min stickning: katten. Så fort garnet åker fram är han helt med på noterna. (Projekt med tunna, fina garner bör arbetas på i avskildhet.) "I never knew knitting was a spectator sport" som en kompis på besök uttryckte det för några veckor sedan. Nu vet han. Visserligen gillar katten även att kolla på annan sport (på tv), som tennis och slalom men det går ändå inte upp emot stickning.

Dessutom finns det ingen bättre ställe att ligga på än garnlådan. Denna har även ett lock, och ovanpå detta kan man sova, titta på tv eller spana in stickningen. Då och då händer det att locket är av, och då gäller det att snabbt som ögat dyka ner i lådan. Ovanpå stickor, nystan, böcker och annat är det såååå skönt att sova. Det gröna är en barnmössa, modell väldigt liten och mycket sötare än vad den ser ut på bilden. (Den slätstickade varianten av Djevellue i Myk start av May D. Langhelle). Jag har även gjort en lite större i samma gröna garn på ett halvt nummer större stickor, vilken blev förvånande mycket större!.

Höstens stora projekt har annars varit en åkpåse ur samma bok (ja, typ hälften av alla jag känner har precis fått eller väntar barn). Den är så otroligt söt i boken, och jag mätte upp att jag hade precis de 400 g av ett grovt ullgarn hemma som bekrivningen krävde. Men när jag började närma mig slutet (bara ärmarna kvar) insåg jag att garnet inte skulle räcka, ens till en ärm. Och garnet har några år på nacken och det gick inte att få tag på mer. Så det var bara att repa upp, suck. (Men katten konstaterade att det var minst lika roligt.)

Som ersättning, det behövs ju ändå en present, började jag på en kofta (fortfarande samma bok) och kan nu konstatera att den goda May nog är lite snål med garnmängdangivelserna. För det står att det ska gå åt 100 g, och jag köpte 150 g (av en annan sort förvisso) och det kommer inte att räcka. Dubbelsuck. Förhoppningsvis går det att få tag på mer den här gången.

Bland allt barnrelaterat så har jag också hunnit få den vita fluffiga sjalen färdig. Hurra! Den blev fjäderlätt och jättefin men jag har ingen bild på den.

Skorstensduk

Serien med stickgrafitti i Norrköping har fått en uppföljare i det större formatet utanför stadsmuséet.

Rutig virkad filt

Sommarens andra stora handarbetsprojekt lyckades i alla fall bli färdigt i tid. I går närmre bestämt, precis lagom för att hinna torka från tvätten innan det skulle överlämnas i dag. (Barnets far är kattallergiker, och Kirk har som med allt annat garn-relaterat tagit aktiv del i tillblivelsen...) De tackade artigt, såg glada ut och nämnde något om att man aldrig kan få för många filtar. Fadern började också öva på att spänna ögonen i dottern och säga uppfodrande "Vad säger man?", men hon får nog bli lite äldre än 6 veckor innan hon lär sig svaret på den frågan.

Om jag på förhand hade insett hur mycket sömnad projektet skulle innebära så hade jag nog aldrig gett mig in på det. Virka rutor = ganska skoj. Sy ihop dem = väldigt tråkigt. Kanske hade det varit smartare att göra rutorna ett varv större så hade det inte blivit lika många, men å andra sidan tror jag att det är snyggare med de mindre rutorna som jag gjorde. Jag har använt virknål nr 3. Att virkning inte är min starkaste sida märktes också på att jag inte lyckades hålla jämn fasthet så rutorna blev ganska olika stora. Att spänna upp den nytvättade filten med nålar trollade dock bort det mesta av det problemet. Det var ett otroligt mjukt och trevligt merinogarn förresten, hoppas jag har kvar en etikett någonstans...

Sjalfortsättningen

Jag hatar att erkänna ett nederlag, men bröllopet är i morgon och jag behöver sticka åtminstånne 30 cm till på sjalen om jag ska kunna ha den. Det är inte möjligt. Katten insåg det samma: "Rör den inte", säger han, "du kommer ändå inte att bli färdig. Nu är den MIN."

Jag är dock nöjd med det nya mönstret, det är kanske lite svårt att se för det ligger en katt ovanpå, men det blir snyggt med ränderna. Dessutom fick jag beröm igår, kvinnan som satt bredvid mig på tåget var mycket imponerad och bad att få känna på hur garnet kändes. Och inte har jag gjort några större fel heller så mohair-trassel-irritation har undviktits. Så när det väl blir färdig blir det nog bra, men nu har jag tappat lusten lite. Och har ingen aning om vad jag ska ha på mig imorgon...

Hopplös sjal

Vi ska på bröllop i slutet på augusti, och klänningen jag tänkte ha på mig är av sådan art att det vore lämpligt med en sjal till. Dags för ett stickprojekt alltså. Jag fastnade för Seascape i senaste numret av knitty. Det skulle jag inte gjort. Att jag missade att det skulle vara slätstickning och stickade rätstickning i stället var helt mitt eget fel, men det hade väl inte gjort så mycket om bara beskrivingen hade varit möjlig att följa. Efter diverse mindre problem kom jag till varv 15 på mönsterritning A innan jag var så långt ut i kanten som jag skulle vara på varv 23. På bilden ses resultatet så långt.

Efter viss eftertankte har jag kommit fram till följade problemanalys: 1. Oavsett om grejen tar 0 maskor (som ett omslag) eller 3 (som en del av minskningarna) är det ändå uppritat som en maska på ritningen. Man måste hela tiden gissa åt vilket håll man ska alltså. 2. Om man följer beskrivningen förskjuts mönstret två steg varje varv, men på ritningen är det bara utritat en förskjutningen på ett steg. Alltså, mönsterritning en är kass (och jag förklarar mig oskyldig).

Jag blev sur och repade upp. Och påmindes då om varför jag inte gillar mohair: det går inte att repa upp eftersom garnet ussar fast sig hela tiden. Aaargh! Nu har jag börjat om, med en egen variant som bygger på de två första raderna i Seascape, fast över hela sjalen så att den blir randig. Det borde ge mindre frustration och vara så pass mycket enklare att det passar för tv-stickning. OS börjar ju imorgon...

Redesign

Nytt håndarbeidsprosjekt. Går på kurs i redesign hos http://www.sommelig.no/, så det har blitt mye symasking og lite strikkepinner i det siste. Redesign er selvforklarende, sipmelthen at man tar gamle klær og redesigner dem til et nytt bruksområde. Kjempemoro. Mye inspirasjon å hente fra bok av hun som har redesignbutikk i bunn av Grünerløkka, Ann Britt Opdahl, Klær. Selv om kanskje ikke alle har lyst til å gå i en kjole laget av en badedrakt og paraplyer har hun utrolig morsomme ideer og forslag til hva man kan bruke gamle ting til :)

Bildet viser første hjemmeprosjekt, en herremansjettknappskjorte i størrelse 50 har nå blitt damemansjettknappskjorte i størrelse Ingrid. La den inn ved å gjøre fire snitt og sy inn i siden, og krympe og puffe ermer (bare delvis vellykket puff, men men). Skulle tatt før og etter bilder for å vise endringen.

Prosjektet mitt på kurset er å sy en kjole av et gammelt fretex-skjørt og en gardin, det gjenstår å se hvordan resultatet blir men morsomt er det ihvertfall. Rapport her hvis resultatet ikke blir alt for ille.

Kjole 1 år

Niese i Bergen ble ett år i mars og hverdagskjole fra Nøstebarn.no og skinntøfler ble bursdagsgave. Jeg liker at denne kjolen har ribbestrikk i bærepartiet og puffer seg litt ut i skjørtet. Tror det er en god kjole til både varmt og kjølig vær siden ull både varmer og puster. Nøstebarn har gode oppskrifter, men det er jo litt kjedelig at fargeutvalget i silkeullgarnet er så begrenset (hvit, rosa, grønn og blå). Lett kjole å strikke ihvertfall, og jeg syntes den ble ganske søt.

Kappastrof?

Denna babykappa kommer inte upp på listan över projekt som jag är nöjd med. Inte nog med att det tagit så lång tid att ungen förmodligen redan växt ur den, inte blev resultatet särskilt snyggt heller. Passformen ser väl bred ut och det är massa misstag i mosstickningen t.ex. Beskrivningen kommer från Erika Knights Stickat och sött: 20 stickmönster för babyn och mamman. En bok som verkligen är så söt att man riskerar hål i tänderna. Inget jag rekomenderar och jag vill poängtera att jag lånade den på biblioteket... Beskrivningen är sjukt komplicerad med massa olika stickstorlekar (vilket jag ignorerade, kanske hade det blivit bättre om jag lytt) och delar som ska sys i hop. Det enda positiva är att jag blivit betydligt bättre på att sy hyftsade sömmar. Eftersom jag kapitalt misslyckades med att få till ett knapphål som såg ens i närheten av ok ut sydde jag tillsut dit hyskor och hakar i stället. Och hade jag fattat hur mycket vidd det var i nederdelen på kappan hade jag aldrig påbörjat projektet. Hur som helst, nu är den färdig och jag hoppas att de (relativt) nyblivna föräldrarna åtminstone kör på "det är tanken som räknas"...

Stickgraffiti!

Jag hörde talas om Knitta första gången sommaren 2006. Vi satt i sommarstugan på Brännö som våra amerikanska kompisar hyrde och de visade en liten artikel i Bust om detta gatukonstfenomen, låt oss kalla det stickgraffiti. (Eller är det kanske bara omsorg om saker i staden som kan tänkas frysa om natten?) Medan en av vännerna framhöll att garn var alldeles för dyrt för att göra lyktstolpsfodral av, tyckte resten att det var ganska kul (restgarn anyone?). Knitta beskriver sig som "a tag crew of knitters, bombing the inner city with vibrant, stitched works of art, wrapped around everything from beer bottles on easy nights to public monuments and utility poles on more ambitious outings."

Sedan dess har jag här och var sett liknande stickade små "taggar" i Stockholm. Och nu verkar fenomenet ha nått Norrköping, fast där i en sötare och mer förädlad form. Måndagen blev helt plötsligt lite bättre när jag snöfallet på väg från stationen till jobbet fick syn på den fina röda blomman på gatstolpen som kan ses härintill. Och lite senare dök nästa grej upp (avbildad komplett med snö). Den nyss nämnda snön gjorde att jag inte stannade för att skolla så noga, men igår tog jag mig en närmre titt och märkte då att de var märkta med en röd lapp som hänvisade till bloggen Källa röd. Där kan jag se att jag har fler små stickverk att upptäcka i Norrköping, inte minst har jag lyckats missa det lilla klädsträcket som sitter på huset jag jobbar i, och att den svara grejen faktiskt blivit vandaliserad för den rosa blomman är borta. Jag är spänd på återkomsten till Norrköping efter påsk.

Fingervantar

Jag har lyckats bli färdig med mitt pilligaste stickprojekt hittills: fingervantar på stickor 2,5! De har så långa skaft så att jag nästan blir sugen på att köpa en kappa med trevkvartsärm. Mönstret kommer från garnstudio (vars hemsida ligger nere just nu så jag får vänta med länken dit), och jag har nog följt det ganska noga, fast jag har lite färre maskor så jag fick plocka upp fler maskor till fingrarna och mönstert på överhanden tar upp en större del av vanten än vad det ska göra. Det är alpackagarn i samma färg som i mössan jag stickade i höstas, så jag har bestämt att de passar utmärkt tillsammans. Jag kommer bli grymt sur när jag glömmer dem på bussen...

Nu verkar man kunna komma åt beskrivningen här.

Varm mössa

Då jag ännu trodde det skulle bli vinter påbörjade jag detta projekt, en riktigt tjock och varm mössa. När det nu redan är februari utan att vintern har visat sig inser jag att den nog inte kommer bli så mycket använd.

Beskrivningen är från Garnstudio, det tjocka garnet gör att det är relativt snabbstickat. Men min föreställning om att det bara är tunna garner som det är jobbigt att sticka med har fått sig en törn, mössan har varit förvånansvärt tungstickad.

Lovikkavantar

Halsduken har börjat sin förvandling. Och den första återvinningsprodukten är alltså ett par lovikkavantar. Jag har nämligen för tillfället en australisk kollega som tycker att vinter är väldigt spännande, och jag tänkte därför att ett par varma vantar kunde vara en lämplig souvenir från Sverige. Inte för att hon kommer ha någon användning för dem i Australien, och som den här vintern verkar utvecklas är det väl knappt att de behövs här heller. Men så berättade hon igår att hon ska åka till Kiruna med omnejd och bo på det berömda ishotellet. Så helt plötsligt insåg jag att vantar faktiskt behövdes och jag fick sätta lite fart med att bli färdig. Jag tror de uppskattades, och hon hade aldrig stött på tumvantar förut: "They're like socks for your hands!" blev utropet och sen började hon spela dockteater och försöka skriva färdigt sitt mail med vantarna på... Hoppas de håller värmen i Norrland också.

Lovikkavantar är superlätt att sticka. Mitt återvända garn är det tunnare av de sorter som går under beteckningen lovikka, så jag använde stickor 4,5. Lägg upp 34 maskor, fördela på 4 strumpstickor. Sticka första varvet avigt, sedan 10 räta varv. Vänd arbetet (mudden ska ju vikas) och sticka 26 varv till. Gör en markering för tummen med annat garn på de sju första maskorna på första stickan (eller de sju sista på sticka 4 för vänstervante), sätt tillbaka dem och fortsätt sticka runt i slätstickning tills arbetet är ca 20 cm från vändningen, dår börjar man maska av. På sticka 1 och 3 stickar man en, lyfter en stickar en och lägger den lyfta maskan över den senast stickade. På sticka 2 och 4 stickar man tills det är 3 maskor kvar, sticka 2 tillsammans och den sista vantligt rät. Minskningen upprepas var annat varv tills 10 maskor återstår, trä en tråd igenom de återstående maskorna och fäst. För tummen tar man bort märktråden, plockar upp maskorna samt en i varje kant. Stickar tills den är lagom lång, sticka ihop maskorna två och två över nästa varv, dra en tråd igenom och fäst. Brodera på mudden med lämpligt restgarn.

Nyårsåtervinning

Halsduken på bilden är (var) min systers. Den är nästan 3 meter lång, 52 maskor bred, och har 15 fält i omväxlande rött, grått och grönt. Det är lovikkagarn, 100% ull, tjockt och ganska sticksigt. Jag gissar att varje fält består av en härva a 100g. I så fall är den sammanlagda vikten 1,5 kg. Jag ska kontrollväga.

Det är mamma som har stickat den. Det var hösten 2002 och lillasyster hade fått för sig att gigantiska halsdukar var värsta grejen. Hon hade precis flyttat till Münster och jag minns hur mamma satt på vandrarhemsrummet och stickade färdigt när vi var nere och hälsade på för första gången allahelgonahelgen 2002. Syrran, som nästan försvann under alla varven halsduk, var jättenöjd. Tills hon upptäckte att det sällan är tillräckligt kallt i Tyskland för 1,5 kg ull runt halsen. Men att det däremot ofta är fuktigt, och i sådan väderlek suger ull åt sig vatten och 1,5 kg blir snabbt det dubbla. Så halsduken hamnade i låda i Mullsjö och har inte använts på många år.

"Du kan väl repa upp den och använda garnet till något annat" tyckte mamma, syrran gav mig lov och nu är hälften av fälten förvandlade till nystan. Fast det bar lite emot, för det måste tagit mamma hur lång tid som helst att sticka den. Men det kommer bli många par lovikkavantar...