Rutig virkad filt

Sommarens andra stora handarbetsprojekt lyckades i alla fall bli färdigt i tid. I går närmre bestämt, precis lagom för att hinna torka från tvätten innan det skulle överlämnas i dag. (Barnets far är kattallergiker, och Kirk har som med allt annat garn-relaterat tagit aktiv del i tillblivelsen...) De tackade artigt, såg glada ut och nämnde något om att man aldrig kan få för många filtar. Fadern började också öva på att spänna ögonen i dottern och säga uppfodrande "Vad säger man?", men hon får nog bli lite äldre än 6 veckor innan hon lär sig svaret på den frågan.

Om jag på förhand hade insett hur mycket sömnad projektet skulle innebära så hade jag nog aldrig gett mig in på det. Virka rutor = ganska skoj. Sy ihop dem = väldigt tråkigt. Kanske hade det varit smartare att göra rutorna ett varv större så hade det inte blivit lika många, men å andra sidan tror jag att det är snyggare med de mindre rutorna som jag gjorde. Jag har använt virknål nr 3. Att virkning inte är min starkaste sida märktes också på att jag inte lyckades hålla jämn fasthet så rutorna blev ganska olika stora. Att spänna upp den nytvättade filten med nålar trollade dock bort det mesta av det problemet. Det var ett otroligt mjukt och trevligt merinogarn förresten, hoppas jag har kvar en etikett någonstans...

Sjalfortsättningen

Jag hatar att erkänna ett nederlag, men bröllopet är i morgon och jag behöver sticka åtminstånne 30 cm till på sjalen om jag ska kunna ha den. Det är inte möjligt. Katten insåg det samma: "Rör den inte", säger han, "du kommer ändå inte att bli färdig. Nu är den MIN."

Jag är dock nöjd med det nya mönstret, det är kanske lite svårt att se för det ligger en katt ovanpå, men det blir snyggt med ränderna. Dessutom fick jag beröm igår, kvinnan som satt bredvid mig på tåget var mycket imponerad och bad att få känna på hur garnet kändes. Och inte har jag gjort några större fel heller så mohair-trassel-irritation har undviktits. Så när det väl blir färdig blir det nog bra, men nu har jag tappat lusten lite. Och har ingen aning om vad jag ska ha på mig imorgon...

Hopplös sjal

Vi ska på bröllop i slutet på augusti, och klänningen jag tänkte ha på mig är av sådan art att det vore lämpligt med en sjal till. Dags för ett stickprojekt alltså. Jag fastnade för Seascape i senaste numret av knitty. Det skulle jag inte gjort. Att jag missade att det skulle vara slätstickning och stickade rätstickning i stället var helt mitt eget fel, men det hade väl inte gjort så mycket om bara beskrivingen hade varit möjlig att följa. Efter diverse mindre problem kom jag till varv 15 på mönsterritning A innan jag var så långt ut i kanten som jag skulle vara på varv 23. På bilden ses resultatet så långt.

Efter viss eftertankte har jag kommit fram till följade problemanalys: 1. Oavsett om grejen tar 0 maskor (som ett omslag) eller 3 (som en del av minskningarna) är det ändå uppritat som en maska på ritningen. Man måste hela tiden gissa åt vilket håll man ska alltså. 2. Om man följer beskrivningen förskjuts mönstret två steg varje varv, men på ritningen är det bara utritat en förskjutningen på ett steg. Alltså, mönsterritning en är kass (och jag förklarar mig oskyldig).

Jag blev sur och repade upp. Och påmindes då om varför jag inte gillar mohair: det går inte att repa upp eftersom garnet ussar fast sig hela tiden. Aaargh! Nu har jag börjat om, med en egen variant som bygger på de två första raderna i Seascape, fast över hela sjalen så att den blir randig. Det borde ge mindre frustration och vara så pass mycket enklare att det passar för tv-stickning. OS börjar ju imorgon...