Fisknätet blev blommor

Nej, jag repade upp den där fisknätssjalen. Det blev ju inget bra. När jag beklagade mig för en kompis försåg hon mig med ett mönster på en blomsjal som hon försäkrade mig var enkelt. Och tro det eller ej, men den här gången så verkar det ha lyckats. Mönstret är jättefint, lutningen verkar lagom och garnet verkar räcka precis lagom – fast kanske inte till en frans.

Rysslandssjalen

Detta är projektet jag ägnade mig åt i Ryssland. Jag började när jag kom fram och blev klar precis innan jag åkte hem, så drygt 2,5 månader och många Vremjaprogram (ryska första kanalens nyhetsprogram, det är rätt trist så man behöver lite underhållning) tog det... Beskrivningen kommer från Knitty (Laminaria Spring 2008) och sjalen är gjord i något som kallas Estonian lace, vilket jag tyckte var passande när jag skulle vara så nära Estland. Dessutom slog jag till med ett estniskt garn (dock inköpt i min lokala lyxgarnaffär) som kommer från något litet spinneri som inte har helt mekaniserad produktion och bland annat gör härvorna lite på känn och väger dem efterhand. Fullt av halm och små pinnar visade det sig vara också. Men vad gör man inte för den autentiska känslan. Mitt sjal blev nog något grövre och mer rustik än den som kan ses i beskrivningen. Eller är det bara flashigare bilder? Förutom att jag använde ett annat garn och la på en omgång med "blossom chart" så tror jag att jag gjort precis som det stod. Många spexiga specialmönstermaskor var det. Jag har haft vissa problem med att få sjalen att ligga platt. Det gick åt knappt 300 g garnet.

Sjalfortsättningen

Jag hatar att erkänna ett nederlag, men bröllopet är i morgon och jag behöver sticka åtminstånne 30 cm till på sjalen om jag ska kunna ha den. Det är inte möjligt. Katten insåg det samma: "Rör den inte", säger han, "du kommer ändå inte att bli färdig. Nu är den MIN."

Jag är dock nöjd med det nya mönstret, det är kanske lite svårt att se för det ligger en katt ovanpå, men det blir snyggt med ränderna. Dessutom fick jag beröm igår, kvinnan som satt bredvid mig på tåget var mycket imponerad och bad att få känna på hur garnet kändes. Och inte har jag gjort några större fel heller så mohair-trassel-irritation har undviktits. Så när det väl blir färdig blir det nog bra, men nu har jag tappat lusten lite. Och har ingen aning om vad jag ska ha på mig imorgon...

Hopplös sjal

Vi ska på bröllop i slutet på augusti, och klänningen jag tänkte ha på mig är av sådan art att det vore lämpligt med en sjal till. Dags för ett stickprojekt alltså. Jag fastnade för Seascape i senaste numret av knitty. Det skulle jag inte gjort. Att jag missade att det skulle vara slätstickning och stickade rätstickning i stället var helt mitt eget fel, men det hade väl inte gjort så mycket om bara beskrivingen hade varit möjlig att följa. Efter diverse mindre problem kom jag till varv 15 på mönsterritning A innan jag var så långt ut i kanten som jag skulle vara på varv 23. På bilden ses resultatet så långt.

Efter viss eftertankte har jag kommit fram till följade problemanalys: 1. Oavsett om grejen tar 0 maskor (som ett omslag) eller 3 (som en del av minskningarna) är det ändå uppritat som en maska på ritningen. Man måste hela tiden gissa åt vilket håll man ska alltså. 2. Om man följer beskrivningen förskjuts mönstret två steg varje varv, men på ritningen är det bara utritat en förskjutningen på ett steg. Alltså, mönsterritning en är kass (och jag förklarar mig oskyldig).

Jag blev sur och repade upp. Och påmindes då om varför jag inte gillar mohair: det går inte att repa upp eftersom garnet ussar fast sig hela tiden. Aaargh! Nu har jag börjat om, med en egen variant som bygger på de två första raderna i Seascape, fast över hela sjalen så att den blir randig. Det borde ge mindre frustration och vara så pass mycket enklare att det passar för tv-stickning. OS börjar ju imorgon...

Äntligen!

Så var bladsjalen färdig, och nu har det nästan hunnit bli sommar och helt fel årstid för alpackasjalar. Men värme brukar ju vara övergående i det här landet så den ska nog komma till användning någon gång. Betydligt mindre än mönstret den är baserad på (men den sjalen var å andra sidan absurt stor). Jag orkade inte virka så mycket kant som det skulle vara heller. Den är baserad på ett mönster i Lena Blidells Sköna sjalar, men jag har bytt garn till Tynn alpakka från du store alpakka färg 107 och stickor till nr. 3,5. Bladmönstret är väldigt snyggt tycker jag. Det ska jag nog försöka använda i något annat projekt någon gång. Jag hade hunnit bli ordentligt trött på sjalen men är i alla fall nöjd med slutresultatet: en ganska liten och smidig sjal som kan dubblera som halsduk och lite extra värme i kalla rum. Nu ska jag ta tag i något projekt med kortare varv.

Det tar ju hur lång tid som helst!

Solen skiner, fåglarna kvittrar, det är närmre 20 grader varmt och jag överväger att äta kvällmaten på balkongen. I detta läget känns en supervarm alpackasjal högst orelevant. Och den tar ju aldrig slut. Trots att varven är evighetslånga och jag stickar och stickar känns det inte som att jag kommer någonstans. Det är fortfarande lika mycket garn kvar och inte tycks sjalen bli större heller. Sensmoral? Sticka inte saker med allt för långa varv, och börja med vinterprojekt på hösten, inte när det är på väg att bli vår.