Fingervantar

Jag har lyckats bli färdig med mitt pilligaste stickprojekt hittills: fingervantar på stickor 2,5! De har så långa skaft så att jag nästan blir sugen på att köpa en kappa med trevkvartsärm. Mönstret kommer från garnstudio (vars hemsida ligger nere just nu så jag får vänta med länken dit), och jag har nog följt det ganska noga, fast jag har lite färre maskor så jag fick plocka upp fler maskor till fingrarna och mönstert på överhanden tar upp en större del av vanten än vad det ska göra. Det är alpackagarn i samma färg som i mössan jag stickade i höstas, så jag har bestämt att de passar utmärkt tillsammans. Jag kommer bli grymt sur när jag glömmer dem på bussen...

Nu verkar man kunna komma åt beskrivningen här.

Mössa!

Det är börjar bli mössäsong, och jag har har rätt länge tänkt att jag skulle vilja ha en mössa som inte är supervarm utan som man kan ha ruggiga höstdagar när det är sådär runt noll. Jag har också länge tyckt att beskrivningen på lace cap är väldigt fin (fast tjejen som är model ser mongo ut på bilden) men en bommulsmössa kändes ändå lite väl ovärmande så jag bestämde mig för att försöka sticka den i alpackagarn istället. Använde drops alpaca färg 506, det gick åt ca en halv härva. Jag har följt mönstret exakt förutom garneet då. Spetsmönstret syns betydligt bättre på orginalbeskrivningen, men det är ganska mycket hål. Den blev väldigt strechig, passar bra men skulle lätt gå att få på ett större huvud än mitt.

Men för första gången har jag faktiskt förstått vad folk som inte gillar strumpstickor klagar på. Har tappat massor med maskor (undrar om stickorna helt enkelt var lite kortare än vanligt) och tunna stickor och tunt garn betyder pilligt pilligt. Skulle jag göra om det skulle jag minstka antalet maskor och ta ett lite tjockare garn (och stickor!).

Så när jag gått och frusit om huvudet i flera morgnar, och stickat som en tok på kvällarna för att bli färdig, är det naturligtvis 10 grader och alldeles för varmt för mössa morgonen när jag väl blir det. I dag är det dock minusgrader och snö så nu är jag nöjd... och har satt igång med ett par matchande fingervantar.

Fingervantar

Januari 2006 blev jag helt fascinerad av en kompis fingervantar. De var liksom stickade på fel håll. Han hade fått dem av sin svärmor och hade ingen aning om hur hon stickat dem. Och fast jag synade dem noga och vred och vände på dem lyckades jag inte klura ut hur de var gjorda. Jag kunde inte släppa de där vantarna, utan frågade alla stickande människor jag känner, och var inne i affärer och frågade efter beskrivningar. Men inget resultat.

Men så blev jag hösten 2006 introducerad för internetsticktidningen Knitty, och när jag kollade runt i arkivet där hittade jag beskrivningen till vantarna urban rustic som också var stickade på fel håll! Jämfört med min kompis vantar är urban rustic tjockare och kortare och har ett konstigt glapp, men principen var ändå den samma. Och när jag väl fattat principen kunde jag börja experimentera. Så förra hösten gjorde jag ett stort antal vantar, varav två par till mig själv som jag har tappat bort. Men de var supermjuka och sköna att ha på sig, så länge det varade... Den blå vanten på bilden var tänkt att bli födelsedagspresent till mamma men när jag insåg att a) garnet inte skulle räcka och b) att de inte skulle bli färdiga i tid, tappade jag sugen och den stackars vanten är fortfarande halvfärdig. Men det blir ju jul såsmåningom...

Själva stickningen är lätt – det är ju rätstickning hela vägen. Men det blir en massa räknande, och eftersom varje finger ska sys ihop i efterhand blir man en hejare på det som på engelska kallas grafting det vills äga söm som blir helt osynlig. Jämfört med orginalet har min variant tunnare garn, oftast har jag använt dubbelt alpacka och stickor 4. Det innebär att man får öka maskantalet (med 5 för hela varv och 3 för halva) och lägga in extra hela varv på varje finger. Dessutom så har jag lagt in extra varv vid tummen och sytt ihop vantarna hela vägen för att undvika glappet. Jag har också experimenterat med att sticka på muddar för att de inte ska bli så korta – hela poängen med vantar är ju att man inte ska frysa!

Äntligen!

Så var bladsjalen färdig, och nu har det nästan hunnit bli sommar och helt fel årstid för alpackasjalar. Men värme brukar ju vara övergående i det här landet så den ska nog komma till användning någon gång. Betydligt mindre än mönstret den är baserad på (men den sjalen var å andra sidan absurt stor). Jag orkade inte virka så mycket kant som det skulle vara heller. Den är baserad på ett mönster i Lena Blidells Sköna sjalar, men jag har bytt garn till Tynn alpakka från du store alpakka färg 107 och stickor till nr. 3,5. Bladmönstret är väldigt snyggt tycker jag. Det ska jag nog försöka använda i något annat projekt någon gång. Jag hade hunnit bli ordentligt trött på sjalen men är i alla fall nöjd med slutresultatet: en ganska liten och smidig sjal som kan dubblera som halsduk och lite extra värme i kalla rum. Nu ska jag ta tag i något projekt med kortare varv.

Det tar ju hur lång tid som helst!

Solen skiner, fåglarna kvittrar, det är närmre 20 grader varmt och jag överväger att äta kvällmaten på balkongen. I detta läget känns en supervarm alpackasjal högst orelevant. Och den tar ju aldrig slut. Trots att varven är evighetslånga och jag stickar och stickar känns det inte som att jag kommer någonstans. Det är fortfarande lika mycket garn kvar och inte tycks sjalen bli större heller. Sensmoral? Sticka inte saker med allt för långa varv, och börja med vinterprojekt på hösten, inte när det är på väg att bli vår.