Dubbla garn

Jag försöker lära mig tvåändsstickning, och det första projektet är grytlapparna som min syster fick i julklapp (jag undrar om hon misstänker att garnet kommer från hennes gamla halsduk...). Under sommarens vistelse i Sandnes hade jag ju förmånen att bo över bland Ingrids mammas böcker, och bland dem hittade jag en bok om tvåändstickning (med det fantasifulla namnet Tvåändsstickning) som jag nu snokat rätt på hos Stockholms stadsbibliotek. Denna bok beskriver den gamla tekniken tvåändstickning, dvs att man stickar med två trådar, båda ändarna ur ett nystan. Resultatet blir tjockare och mindre elastiskt än vanlig stickning. Det ska vara varmt och slitstarkt lovade boken, som har en historisk överblick över denna teknik med bilder på gamla stickade plagg samt instruktion i hur denna konst ska utövas.

Utifrån bokens beskrivningar låter det förskräckligt komplicerat. Den stora skillnaden framhöll de är att man håller garnet i höger hand och kastar det om stickan, dvs det som i amerikanska böcker brukar kallas "english" i motsats till det sätt som jag brukar sticka på som där kallas "continental". Detta sätta att "kasta" garnet framhölls i båda böckerna jag lånade som det traditionella sätter att sticka på i Sverige, vilket sedan betraktades som omodernt och utrotades av slöjdunivervisningen med stränga lärare som såg till att tekniken var den moderna och rätta.

Efter att ha klurat mig fram till hur det bör göras utifrån bokens beskrivningar har jag kommit fram till att det där med att det inte kan vara någon som helst poäng med att kasta garnet med högerhanden. Man fick bara sticka rundstickning också enligt bokens beskrivning. Så efter att ha brutit mot dessa två regler kände jag mig ganska nöjd, och ska snart ge mig på något mer komplicerat som vantar eller sockar.

Lovikkavantar

Halsduken har börjat sin förvandling. Och den första återvinningsprodukten är alltså ett par lovikkavantar. Jag har nämligen för tillfället en australisk kollega som tycker att vinter är väldigt spännande, och jag tänkte därför att ett par varma vantar kunde vara en lämplig souvenir från Sverige. Inte för att hon kommer ha någon användning för dem i Australien, och som den här vintern verkar utvecklas är det väl knappt att de behövs här heller. Men så berättade hon igår att hon ska åka till Kiruna med omnejd och bo på det berömda ishotellet. Så helt plötsligt insåg jag att vantar faktiskt behövdes och jag fick sätta lite fart med att bli färdig. Jag tror de uppskattades, och hon hade aldrig stött på tumvantar förut: "They're like socks for your hands!" blev utropet och sen började hon spela dockteater och försöka skriva färdigt sitt mail med vantarna på... Hoppas de håller värmen i Norrland också.

Lovikkavantar är superlätt att sticka. Mitt återvända garn är det tunnare av de sorter som går under beteckningen lovikka, så jag använde stickor 4,5. Lägg upp 34 maskor, fördela på 4 strumpstickor. Sticka första varvet avigt, sedan 10 räta varv. Vänd arbetet (mudden ska ju vikas) och sticka 26 varv till. Gör en markering för tummen med annat garn på de sju första maskorna på första stickan (eller de sju sista på sticka 4 för vänstervante), sätt tillbaka dem och fortsätt sticka runt i slätstickning tills arbetet är ca 20 cm från vändningen, dår börjar man maska av. På sticka 1 och 3 stickar man en, lyfter en stickar en och lägger den lyfta maskan över den senast stickade. På sticka 2 och 4 stickar man tills det är 3 maskor kvar, sticka 2 tillsammans och den sista vantligt rät. Minskningen upprepas var annat varv tills 10 maskor återstår, trä en tråd igenom de återstående maskorna och fäst. För tummen tar man bort märktråden, plockar upp maskorna samt en i varje kant. Stickar tills den är lagom lång, sticka ihop maskorna två och två över nästa varv, dra en tråd igenom och fäst. Brodera på mudden med lämpligt restgarn.

Nyårsåtervinning

Halsduken på bilden är (var) min systers. Den är nästan 3 meter lång, 52 maskor bred, och har 15 fält i omväxlande rött, grått och grönt. Det är lovikkagarn, 100% ull, tjockt och ganska sticksigt. Jag gissar att varje fält består av en härva a 100g. I så fall är den sammanlagda vikten 1,5 kg. Jag ska kontrollväga.

Det är mamma som har stickat den. Det var hösten 2002 och lillasyster hade fått för sig att gigantiska halsdukar var värsta grejen. Hon hade precis flyttat till Münster och jag minns hur mamma satt på vandrarhemsrummet och stickade färdigt när vi var nere och hälsade på för första gången allahelgonahelgen 2002. Syrran, som nästan försvann under alla varven halsduk, var jättenöjd. Tills hon upptäckte att det sällan är tillräckligt kallt i Tyskland för 1,5 kg ull runt halsen. Men att det däremot ofta är fuktigt, och i sådan väderlek suger ull åt sig vatten och 1,5 kg blir snabbt det dubbla. Så halsduken hamnade i låda i Mullsjö och har inte använts på många år.

"Du kan väl repa upp den och använda garnet till något annat" tyckte mamma, syrran gav mig lov och nu är hälften av fälten förvandlade till nystan. Fast det bar lite emot, för det måste tagit mamma hur lång tid som helst att sticka den. Men det kommer bli många par lovikkavantar...