Lapplandsmössa

En av mina ryska kompisar frågade mig tidigare i höstas om man kan köpa "lapplandsmössor" i Sverige. Jag förstod först inte vad han menade, men det visade sig att det var stickade mössor med öronlappar. Eftersom han hjälpt mig en hel del med avhandlings- och visumrelaterade bekymmer, lovade jag att sticka honom en sådan. Jag har blivit strängt instruerad om att använda "manliga" färger, så jag beslutade mig för vitt, grönt och svart. Garnet är Marks & Kattens eco ull, en favorit. Något bra mönster kunde jag dock inte hitta, så jag försöker hitta på hur man kan tänkas göra. Hittills har jag stickat två öronlappsförslag. En med en dödskalle (det är just hanteringen av mänskliga kvarlevor som fört oss samman, så det känns passande på något sätt...) och en med något mer blomliknande. Båda har 25 maskor, men på dödskallevarianten började jag med sju och ökade en i var kant på rätsidan upp till 25, och på den andra började jag med 9. Nu gäller det att bestämma vilken variant jag ska köra på...

Fisknätet blev blommor

Nej, jag repade upp den där fisknätssjalen. Det blev ju inget bra. När jag beklagade mig för en kompis försåg hon mig med ett mönster på en blomsjal som hon försäkrade mig var enkelt. Och tro det eller ej, men den här gången så verkar det ha lyckats. Mönstret är jättefint, lutningen verkar lagom och garnet verkar räcka precis lagom – fast kanske inte till en frans.

Amerikakofta

Min bästa kompis från gymnasiet har, precis som större delen av min bekantskapskrets, fått barn. Hon flyttade i väg till Amerika för många år sedan och vår kontakt har inte varit alltför intensiv. Men ändå, för gamla tiders skull tänkte jag uppvakta med en kofta. Efter att ha börjat på en annan modell och ångrat mig, jobbar jag nu med mykeste myke jakke 2 från Myk start. Det alpacka/silke garn som används i boken fanns inte i min närmsta garnbutik här i Norrköping (de har massor med garn, men ändå känns det alltid som att de inte har något...) utan istället köpte jag drops baby merino. Färgurvalet var inte alltför inspirerande och jag hoppas att det beigebruna garnet faller dem på läppen. Har bestämt mig för att kalla färgen "sofistikerad". Men eftersom de befinner sig på andra sidan Atlanten så behöver de ju aldrig känna sig pressade att använda plagget – jag kommer ju inte se vilket.

Jag gjorde "systervarianten" mykeste myke jakke för något år sedan, och använde samma babymerino garn då (tror jag) och när jag nu kollar på inlägget om det inser jag två avskräckande saker: det gick åt mycket mer garn än det står i beskrivningen, och det var massa strul med ärmarna. Säkert gäller det samma nu, det står 100 g i beskrivningen jag köpte 150 men det räckte inte förra gången och gör det säkert inte nu heller. Har kollat på ravelry där flera av de som gjort det här mönstret noterat just detta: det går åt mer garn, och ärmarna är konstiga. Hmm, det är nu det hade varit smart att skriva upp de modifieringar jag gjorde förra gången...

Fisknätsjal

Från när jag var liten minns jag en mörkblå fisknätssjal som mamma hade. Hon hade virkat den själv, den låg i en låda i byrån i hallen och jag tror aldrig jag sett mamma använda den. Men det kunde man själv få göra om man satt i köket och frös till frukosten eller så. Jag har länge tänkt att jag skulle virka mig en sådan själv. Jag har faktiskt gjort flera försök. Men, förmodligen eftersom jag inte är så bra på att virka, så har det aldrig blivit bra. Så i somras i Härjedalen köpte jag två härvor av ett ullgarn från ett jämtländskt spinneri som gått i konkurs, så det går inte att få tag på mer. Fick med ett mönster i affären, men jag blev inte alls nöjd med hur det blev. Repade upp, och började i stället efter ett mönster på "Kraksjal" från Stora boken om sticka och virka. Där är jag nu också inne på tredje försöket... Och det går väl bäst hittills men jag inser att även den här gången blir vinkeln alldeles för brant, eller kanske obrant, så att sjalen smalnar av alldeles för snabbt. Jag har ändå kommit ganska långt, och står i valet och kvalet. Repa upp, eller göra färdigt något som kanske inte blir bra? Den kan nog funka bra som halsduk, men inte som sjal...

Platypus!

När vi köpte vår lägenhet fick vi ärva en hel del hemsnickrade lösningar från den tidigare innehavaren. En av dem, minns att det var en dam född 1914 som bodde här innan, var naturligtvis en paradhanddukshängare. Vi har inte gjort denna annordning riktigt rättvisa tidigare, men nu kände jag att det var dags att med en enkel söm förvandla en australiensisk souvenir till paradhandduk. Jag menar, vad kan passa ett bättre till något så omodernt än ett så uråldrigt djur som en platypus?

Syjuntan

Jag har, lite i efterhand som vanligt, lyssnat mig igenom radioserien Syjuntan i P1. Med fem avsnitt som tar upp framförallt politiska aspekter av handarbete. Kan handarbete vara revolutionärt eller är det bara förspilld kvinnokraft? Kan hemgjort rädda planeten? Varför är det stigmatiserande för män att sticka? Och vad har det handgjorda för värde?

Det hela är lyssningsvärt och tänkvärt, och än så länge tror jag programmen ligger uppe på hemsidan. I första programen kan man t.ex. höra Lisa Anne Auerbach som har bloggen The Little Red Blog of Revolutionary Knitting. Hon tycker att man bör använda sitt stickande som ett politiskt verktyg och inte bara försöka kopiera ett mönster som någon annan har gjort. Hon stickar t.ex. tröjor med politisk text och menar att budskapet får extra kraft av den tid som det tar att sticka en tröja. Som en kommentar på irakkriget stickade hon Body Count mittens i vilka hon stickade in antalet döda amerikanska soldater på handens ovansida, även ett par vantar tar tid att sticka och dödstalen är högre på vante nr 2.

Jag har aldrig funderat särskilt mycket på de politiska implikationerna med mitt stickande, eller att det skulle tjäna något högre syfte. Jag lever inte i en tid där handarbete är ett måste för varje kvinna med självaktning, så jag stickar inte för att jag måste, men inte heller för att ändra världen. Men jag är tillräckligt revolutionsromantiskt lagd för att önska att jag kunde hävda att stickning räddar värden, och att det handlade om något mer än att göra saker jag vill ha, eller vill att någon annan ska ha.