Fingervantar

Januari 2006 blev jag helt fascinerad av en kompis fingervantar. De var liksom stickade på fel håll. Han hade fått dem av sin svärmor och hade ingen aning om hur hon stickat dem. Och fast jag synade dem noga och vred och vände på dem lyckades jag inte klura ut hur de var gjorda. Jag kunde inte släppa de där vantarna, utan frågade alla stickande människor jag känner, och var inne i affärer och frågade efter beskrivningar. Men inget resultat.

Men så blev jag hösten 2006 introducerad för internetsticktidningen Knitty, och när jag kollade runt i arkivet där hittade jag beskrivningen till vantarna urban rustic som också var stickade på fel håll! Jämfört med min kompis vantar är urban rustic tjockare och kortare och har ett konstigt glapp, men principen var ändå den samma. Och när jag väl fattat principen kunde jag börja experimentera. Så förra hösten gjorde jag ett stort antal vantar, varav två par till mig själv som jag har tappat bort. Men de var supermjuka och sköna att ha på sig, så länge det varade... Den blå vanten på bilden var tänkt att bli födelsedagspresent till mamma men när jag insåg att a) garnet inte skulle räcka och b) att de inte skulle bli färdiga i tid, tappade jag sugen och den stackars vanten är fortfarande halvfärdig. Men det blir ju jul såsmåningom...

Själva stickningen är lätt – det är ju rätstickning hela vägen. Men det blir en massa räknande, och eftersom varje finger ska sys ihop i efterhand blir man en hejare på det som på engelska kallas grafting det vills äga söm som blir helt osynlig. Jämfört med orginalet har min variant tunnare garn, oftast har jag använt dubbelt alpacka och stickor 4. Det innebär att man får öka maskantalet (med 5 för hela varv och 3 för halva) och lägga in extra hela varv på varje finger. Dessutom så har jag lagt in extra varv vid tummen och sytt ihop vantarna hela vägen för att undvika glappet. Jag har också experimenterat med att sticka på muddar för att de inte ska bli så korta – hela poängen med vantar är ju att man inte ska frysa!